Det luktar nybryggt kaffe i köket som jag nyss satte på, det luktar gott. Ljuvligt med den där lukten som alltid gör en välkommen och hemmastadd. Jag är hemma, det är detta stället som jag älskar mest av allt. Solen lyser in igenom fönstrena och det är grönt utanför. Jag lyssnar på fin musik på Spotify. Jag har fina vänner, jag har dem bästa vännerna som finns. Det är sommarlov, den tiden som jag älskar mest på hela året. Jag borde vara lycklig, jag borde vara glad. Men det är någonting som fattas, jag känner mig helt tom och orkeslös. Jag borde vara allt positivt, men det blir bara fel när jag tänker. Jag tänker för mycket, tänker på det bra, som till slut blandar in det dåliga. Jag hittar inga ord och vet inte vad jag ska skriva. Känner mig nästan som en levande död. Har lust att krypa ner i sängen och ligga där och fantisera ihop en drömvärld ända tills jag upptäcker att tiden flygit iväg ännu en gång. Jag brukar drömma om hur underbar framtiden kommer att vara. Jag kommer vara självständig och lycklig. Så har jag alltid tänkt om framtiden, att den kommer att vara bra. Men tiden går och jag kan inte leva för framtiden, jag måste leva i nuet. Måste börja ta tag i saker, men det är liksom där det tar stopp, det är där som ångesten tränger sig på, åter en gång. Det är vid dem tillfällena som jag bara gråter och gråter, skakar och kan inte sluta. Det är då som jag har ramlat ner i den gropen, och det känns som att man aldrig mer skall komma upp igen. Svart. Nätterna skrämmer, jag har alltid svårt att sova. Tankspridd som bara den.

Äeh, ska sluta låta som en emo nu. Dags att fortsätta kämpa. Så skriver jag alltid till folk, dem skriver detsamma till mig. Jag tror på det för stunden, men sen inser jag att det inte, kommer att bli bra. Någonsin!